Piteå IF

Utmaningen 2012 - Det kan man verkligen säga!

Lördag 14 januari 12:58 av Josefin Johansson

Jag är mest troligt riktigt dålig på att blogga men jag tänkte att jag gör mitt bästa.. Men om ni somnar efter halva inlägget, så är det helt okej!
Hade tänkt skriva lite om skadan redan i början, efter att de kom mycket frågor, men det är inte förrän nu jag har fått distans och kan sätta ord på alltihop.
 
 
126 dagar, 17 timmar och 9 minuter, exakt så lång tid har det gått i denna stund sen den 7 September 19.09.
 
Nej, jag kommer aldrig glömma både datum och klockslag, de är ett som är säkert. En värld(trodde jag då) som rasade samman, trots allt bara en stor del av ens vardag och liv som förändrades för en stund. Jag trodde inte en skada kunde påverka en så mycket som det faktiskt gör, trots att jag tidigt bestämde mig för att inte tycka synd om mig själv, men visst har jag ju gjort det! Det kan jag inte förneka, men samtidigt så är det väl de som trots allt drivit en framåt. Aldrig varit långtidsskadad förut och helt ärligt så var jag sjukt rädd för hur jag skulle tackla det, men jag älskar att träna och viljan att komma tillbaka till fotbollsplanen igen är så galet stark och kände ganska snabbt att det kommer vara värt alla timmar. Det var verkligen så att jag var tvungen att bryta ihop och komma igen några gånger om, tills den dag jag bestämde mig för att göra dessa månader till något som jag kunde lära mig av och framförallt ta till vara på den tid jag kunde tillbringa med mina allra närmaste. Sagt och gjort, jag åkte hem till Kalix, kom fram till att det var 7 år sedan jag var hemma längre än några dagar i sträck - och det var underbart. Fick massvis med energi och kunde lägga stor fokus på träningen. 

Mycket tack vare dessa sötnosar!

Ordet rehab är ett ganska otrevligt ord, och givetvis så var det de första ordet som dök upp i huvudet, "6 månaders rehab" var det enda jag tänkte där jag stod med foten dinglandes. Det är också den frågan jag fått mest gånger sista månaderna; Hur länge? När är du tillbaka?
I början var det väldigt viktigt att räkna dagar, veckor, timmar, träningspass.. ja allt! Och jag som verkligen inte är något kontrollfreak av något slag, blev totalt ombytt och var helt plötsligt tvungen att ha det väldigt strukturerat runt mig(mot för vad jag brukar) Känslan av att inte få prestera på mitt jobb som frisör, eller på träningarna varje dag, gjorde nog att jag på något sätt för mig själv ville känna att jag åstadkommer något i den träningen jag kunde göra. Låter kanske konstigt, men det jobbigaste var helt klart dom första 10 veckorna i gips och ortos, att inte kunna klara sig själv och hela tiden vara beroende av andra, en helt ny upplevelse.. men väldigt nyttig för mig!
 
Det gick inte att alltid säga "kan själv".. det var helt omöjligt ibland.
 
Så för att svara på frågan, så följer man en rehabplan på 26 veckor, men nu när rehaben stegras för varje vecka så känns ett datum totalt ointressant för mig, den dag jag är tillbak på planen igen så vill jag vara 100 %. Nu när man vet vad rehaben av en hälsena innebär, så blir det mer viktigt att träna tillbaka den till vad den var innan, och helst lite bättre!
Och självklart så hade jag ju gärna varit "tillbaka" helst igår..
 
Och de där tålamodet, som jag totalt saknar.. jag inbillar mig själv att det blivit lite bättre!
 
Så från dag 1-3 då jag konstant låg i högläge..


.. till dag 5 då det var dags för mitt första "rehab" pass, enbens cyklande intervaller med gips benet hängandes.. och hoppade fram och tillbaka mellan maskinerna och var livrädd för att vänster hälsena också skulle gå av!





Dag 16 kunde jag cykla med två ben tack vare ortosen, vilken lycka!
Jag och ortosen(som June valde döpa till Rokko) blev bästa vänner, utan han hade dessa 7, 5 veckor med Cykel, rodd, styrketräning, promenader inte varit möjligt. Dag 16 till 73 så jobbade jag ju även med rörligheten i hälsenan, där kilarna plockades bort varannan vecka så jag tillslut var nere på marken igen..
och dag 74 så var det dags att plocka bort tryggheten och lära mig gå igen.. detta var nog den jobbigaste veckan, lagomt till dess så blev det glashalt ute också!

Dag 75 blev gummibandet min bästa vän, och jag fick gå, gå, gå..
Och även hoppa i bassäng och springa som aldrig förr, grymt skönt slippa cykeln några pass i veckan! Glöm aldrig tåhävningarna, som jag gör dag ut och dag in.. och kommer nog göra dag ut och dag in ett bra tag framöver..
Ge mig mina vadmuskler tillbaka - jag saknar dom!



Men jag lovar, det ser tack och lov lite bättre ut nu!

Och dag 117 var de då dags att testa sig på ett litet, med poängtering på litet hopp och småjogg i olika banor, nu började ju rehaben bli lite roligare tänkte jag...

..ända tills nu då jag går med konstant kramp och träningsvärk i den lilla vad som nu faktiskt finns.. men ändå lite lyckligare!
 
 
För 2012 kommer bli ett riktigt bra år..
Vi som varit i Piteå har tränat på sen början av December med Leffe och fys på Step In med Thomas, men det är den 15e Januari, alltså imorgon som dom flesta "gamla" spelare och alla nyförvärv börjar vara på plats, Stellan har även kommit upp till norr och det ser verkligen riktigt roligt ut från sidan! Jag längtar tills alla är här och jag så smått får börja vara med lite mer igen.
 
Känns som att försäsongen börjat på allvar och vi flyttar in i Bergsviken, Arcus och Step In, jag hoppas vi ses igen i April på LF.. den 15e för att vara exakt!

Någon mer än jag som längtar?



 
Tusen tack Piteå IF, för allt stöd ni ger mig - otroligt tacksam!

Josefin Johansson

Lördag 14 januari 12:58